Den hemliga sjukdomen

Ja vad ska man säga helt enkelt, tjejer mår sämre än någonsin och det syns inte utanpå. Och till slut så blev även jag ett "offer" för det. Jag har varit nästintill okontaktbar under helgen och fram tills nu och tänkte faktiskt skriva av mig lite både för min egen skull men även för att jag vet att vissa människor har varit oroliga. Jag kan börja med o säga att jag iaf inte är i Prag... Som det var tänkt, tråkigt nog... I Lördags när jag var på väg hem så fick jag andningssvårigheter som blev värre o värre, vilket till slut ledde till att jag bad pappa ringa ambulans för att jag inte kunde andas. Ambulansen kom på bara några minuter men i min värld kändes det som att vi väntade på ambulansen i flera timmar. Jag kommer inte ihåg riktigt allt men pappa sa i efterhand att jag greps av total panik i bilen. De enda jag faktiskt kunde tänka läskigt nog var att jag skulle dö och hur allt i hela mitt liv bara skulle försvinna. Men ambulansen kom och vi åkte direkt till sjukhuset. Precis innan vi åkte så la pappa sin hand på min panna och sa att allt skulle bli bra och tanken som fanns i mitt huvud var att de där skulle vara den sista gången jag träffade min pappa. Ja de här låter säkert helt brutalt när ni läser men när man knappt kan andas så grips man verkligen av total panik. Men vi åkte till sjukhuset och väl på sjukhuset så fick jag den hälp som jag behövde för att andas och det var en lättnad att få tillbaka andningen. De blev en lång natt på sjukhuset med en massa undersökningar då man faktiskt inte hittade det konkreta felet. En oro i kroppen väcktes då jag kände att något var riktigt fel med min kropp även fast ingen kunde säga vad det riktigt var. Resterande två dagar bestod av illamående, panikattacker, svimningar, skakningar och en helt utmattad kropp. Jag fick nämligen inte i mig någon mat eftersom jag hade fullt upp med att fokusera på min andning. Skickades mellan sjukhussängar och mediciner. Men läkarna insåg att det inte var något fysiskt fel utan att det var psykiskt. Nu tycker ni säkert att jag låter som en psykopat men det är inte alls vad jag pratar om här. Det var en stressframkallande ångest som jag burit på en lång tid och som till slut när det blir för mycket av den så hanterar kroppen på det sättet som den gjorde för att få ett stopp på det. Det är så otroligt många tjejer som mår dåligt men mest av allt, unga tjejer. Många vågar heller inte prata om det just för att de är så tabulagt att må dåligt psykiskt. Folk har en bild att att man är mentalt sjuk så fort man pratar om det psykologiska, men så är de väldigt sällan. Vissa av er nu kommer säkert få en helt annan bild av mig men då får det vara så. Jag tillät mig själv att låta de gå såhär långt och tog inte hand om min kropp på sättet som jag borde ha gjort det. Men nu är jag iaf hemma och jag undersöks ständigt för att bli av med detta så fort som möjligt. Söker inget medlidande från er men jag ville som sagt lätta på mitt hjärta efter en händelserik helg. Vill även passa på o säga till alla mina vänner i Prag just nu att ha det så satans himla roligt och var rädda om er. Önskar verkligen att jag kunde vara med er just nu, så det här kom väldigt olägligt. 

Kommentarer

Kom ihåg mig?

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback

ELVIRA NYBERG